Lokalpatrioten i mig gör sig gällande och mina söner säger att de gärna vill åka och gratulera kronprinsessan. Publicisten i mig inser naturligt­vis vikten av att ta med kameran. Som värdig representant från hem­trakterna och dagen till ära, tar jag dessutom på mig en alldeles ny flaggblå ”Ockelbo t-shirt”.

När vi svängde in på den stora parkeringen mellan Borgholms slotts­ruin och Solliden var det mycket bilar och rekordlånga köer ringlade ner mot Sollidens entré. Tusentals människor trängdes framför den vackra byggnaden och mediauppbådet var enormt. Ett filmteam från TV4 upp­märksammade min t-shirt och många åskådare nickade både glatt och gillande åt det knall­gula trycket med det legendariska varu­märket ”Ockelbo”.
Förväntningarna liksom hettan var stor i folkhavet men efter ett tag så började det röra på sig i trapphuset och där kom dom, kungen, Silvia och sedan Victoria med sin Daniel, fästmannen av folket, vid sin sida.

Kung Carl Gustaf utbringade ett fyrfaldigt leve, besökarna sjöng och Victoria strålade i kapp med solen, mot Daniel och tackade alla som kommit denna vackra dag.
Då det var riktigt tjockt med folk hade vi följt en gammal strategi som går ut på att runda folk­massorna för att finna en öppnare plats på andra sidan. Mycket riktigt var det betydligt rymligare för både mig och pojkarna på den bortre delen av långsidan i anslutning till press­läktaren.
Victoria tackade för uppvaktningen och deklarerade att hon detta år ville hälsa på och tacka så många som möjligt. Resolut vandrade hon i sällskap med sina familjemedlemmar ut mot den bortre långsidan, det vill säga mot vår flank.

När Victoria kom en armlängds avstånd ifrån oss kunde jag inte hejda mig från att peka på min tröja och lite lagom elegant säga:
– Victora, hjärtligt grattis på födelsedagen och varma förlovnings­hälsningar från hela Ockelbo!
Hon såg först lite häpen ut och tittade sedan rakt på trycket ”Ockelbo – The boy, the princess the marriage!”.
Hennes ansikte spricker då upp i ett jätteleende och hon utbrister med uppenbar förtjusning:
– Wooow, en sådan tröja skulle ju jag också vilja ha!
Nu noterar även Daniel att en frände från hemorten dykt upp. Vi hälsar och jag lovar dem bägge att skicka ett par tröjor.
Då hörs plötsligt ett mullrande skratt från min vänstra sida och jag ser en guldringsbestyckad hand sträckas fram emot mig. Döm om min förvåning när jag höjer blicken och finner att handen tillhör Hans Majestät Konungen själv. Han hälsar glatt och som gammal skoterförare verkade även han uppskatta det pånyttfödda intresset för det klassiska varumärket. Victoria fortsätter framåt och pressen dokumenterar ivrigt varje steg hon tar. Daniel nickar för att säga hej, sällskapet ska vidare. Då ställer jag den – frågan som beroende på sammanhang kan verka antingen plump, eller omvänt, helt naturlig som man gör när man träffar ett glatt sällskap och vill föreviga ett trevligt ögonblick.
– Är det okej att jag tar en bild, frågar jag. Min ögonbryn höjs en smula av förvåning när Daniel bestämt och med fast hand omfamnar sina blivande svärföräldrar och med ett glatt leende nickar att det är självklart.

Så gick det till när jag fick den första officiella bilden där Daniel presenterar sina svärföräldrar. För visst är det så, etiketter och titlar i all ära, men människor är av kött och blod, så det är känslorna som räknas. Nu hoppas vi att Daniel får leva lycklig i alla sina dagar med sin Victoria och fortsätta vara stolt och trivas i sina svärföräldrars sällskap. För alla har ju inte en svärmor som bor i ett slott och en svärfar som gillar att köra Ockelboskoter.

Joe Formgren
Med kamera - i Ockelbotröja